Tempot blev något lugnare och därmed skönare
och äntligen kunde hans vulkan få utbrott…

Hon drömde i ett tillstånd som började bli vakenhet. Någon plågade henne med ett grovt sandpapper under armarna. Händerna var bundna ovanför huvudet. Det sved som eld och Hjördis vred sig i sängen för att komma undan.
Signalen från mobiltelefonen på nattygsbordet fick hen­ne att sätta sig käpprakt upp och med lättnad konstaterade hon att händerna kunde användas för att stänga av alar­met. Fortfarande omtöcknad tog hon sig försiktigt under armen.
Aj, aj, aaaj! Vad i h …
Var drömmen sann? Så hittade medvetandet kopplingen till minnet! Det var ju killen hon träffade igår, den gal­ningen, som rakat henne under armarna utan gele eller skum, utan med hennes pannkakssylt, eller vad det nu var han använt.
Hon tände läslampan och kollade tiden i displayen. 05.46 läste hon. “Han måste ha rakat mothårs”, tänkte hon framför spegeln i badrummet ögonblicket därefter. Små prickar av levrat blod syntes vid några hårsäckar och Hjördis rafsade bland burkar och flaskor i badrumsskåpet efter tuben med Helosan-salva. Hon hitta den och efter en smärtsam tvätt och torkning kunde viss lindring fås. Hon synade ljumskarna också, men de hade klarat sig bättre. Hon fick vänta med att duscha, men kissa var ett måste. Nu måste hon ner och röja i tvättstuga och torkrum.
Ett par träningsshorts och mysoverallen åkte på. Föt­terna i innetofflorna och så iväg nerför trapporna till käl­laren. Hon låste upp och gick in i källarkorridoren. Tavlan där man bokade tvättiderna hängde rakt fram på väggen. Någon hade satt en krumelur vid 06.00-08.00, det tidigaste bokningsbara passet. Hjördis tänkte att det måste vara fru Larsson på första som vanligt och skyndade sig att tömma torktumlaren och kastade en hastig blick runt sig för att konstatera att allt var i ordning, innan hon fortsatte till torkrummet.

Hon hade precis börjat plocka ner och vika de första plaggen då dörren ut mot trapphuset öppnades. Där stod nu mycket riktigt fru Larsson på slaget 06.00 och när hon såg att det var tänt drog hon in andan för att spy galla över intrånget. Hjördis hade dörren öppen in till sig och hon kikade över axeln medan hon arbetade.
Att man aldrig kan få vara ostörd här nere! Jag hörde nog hur ni höll på igår kväll och misstänkte just att finna utrymmena ockuperade! Ingen hänsyn visas oss äldre längre. Det här kommer jag att göra vicevärden upp­märksam på! exploderade hon och avslutade med en liten knyck på nacken.
Hjördis bet sig i läppen och höll tyst medan hon gjorde klart. Så lyfte hon upp tvättkorgen och vände sig om.
Gör du det, surkärring! sa hon och räckte ut tungan sam­tidigt som hon knuffade sig förbi henne ut i trapphuset.
Det var inte första gången de drabbade samman och nu rann sinnet över. Hjördis misstänkte att fru Larsson satt i system att hitta anledningar till klagomål. Att hon bodde rakt under henne, gjorde inte saken bättre i det lyhörda gamla huset.
Det där ska jag komma ihåg! ropade fru Larsson efter henne.
Innan fru Larsson dök upp hann Hjördis notera att ombyggnaden av det gamla förrådet intill torkrummet verkade vara klar. Hyresgästföreningen och de boende hade fått värden att renovera och inreda det med bastu, solarium, dusch och toa där. Hon hade som hastigast tittat in för att se hur fint det blivit. På dörren satt en lapp med texten: “Får ej tas i bruk utan klartecken från vicevärden.” Hon erinrade sig att det var något elektriskt fel som skulle rättas till innan man fick börja boka tider på tavlan intill den för tvätten.

Hjördis hade varit drivande i kommittén som representerade hyresgästerna och suttit med vid både förhandling och byggmöten. Man hade avstått en hyres­sänkning och kompromissat om driftskostnaderna, men vad härligt det skulle bli att få ta denna lyx i anspråk. Det bodde relativt många yngre och medelålders i de andra trapphusen som uppskattade detta initiativ. Hade fru Lars­son fått bestämma, hade det aldrig kommit på tal.
Väl uppe i lägenheten skyndade sig Hjördis med bad­rumsbestyren och slog bort tanken att städa där efter går­dagskvällen. Bussen till jobbet väntade inte. Hon hade knappt någonting att äta till frukost. Lite flingor med en skvätt mjölk och en övermogen banan blev det dock.
Hon måste handla i eftermiddag. All övertid i veckan med budgeten skulle kompenseras i dag på fredagen. De kunde sluta när de var klara, hade chefen sagt. För Hjördis del blev det nog inte förrän klockan 15.00 i alla fall, men var man controller så var man.
Nu hade hon lite kläder att välja på, men det fick bli något som inte behövde strykas. Klockan kröp obönhör­ligt närmare bussens avgångstid och hon fick till slut små­springa för att hinna.
Yngve hade sovmorgon denna sista dag som elektri­ker på Elfirman. Han började inte förrän klockan 09.00, mot 07.00 i vanliga fall. Arbetskamraterna skulle avtacka honom vid morgonfikat och chefen bjuda på lunch, var det sagt. Han hade tröttnat på byggena efter drygt 20 år även om jobbet som servicemontör de tre senaste varit hyfsade. När platsannonsen om en tjänst som “Förvaltare” hos ett bostadsbolag dök upp i morgontidningen, sökte han den direkt. Yngves kompetens inom tekniska installationer var avgörande och han fick jobbet. Det skulle bli skönt att avlasta knän och axlar vid 45 års ålder även om han var i fin form annars.
När bostadsbolaget fick klart för sig att Yngve dessutom bodde i en av deras lägenheter, tyckte de att han kunde fungera som vicevärd för sitt kvarter, givetvis mot ersätt­ning.
Yngve hade accepterat, om än lite motvilligt. Det blev inte mycket fritid över, insåg han och alla hyresgästerna var inte goda att tas med.
Jaså, nu ska du byta stol och bli beställare till oss istäl­let, hade chefen sagt vid lunchen.
Han var på gott humör för en gångs skull och hade bokat bord på krogen. Det var bara han och Yngve, men det kän­des bara bra. Det blev inte så stelt då. Chefen hade just överlämnat ett presentkort på en rundlig summa till en av stadens herrekiperingar och raljerat lite om att hädanefter fick han väl gå med slips till vardags. De hade haft ett gott förhållande genom åren trots att Yngve varit facklig förtroendeman och utkämpat många duster vid förhand­lingsbordet.
Ja, jag får väl se till att omförhandla serviceavtalen så fort det går. Det finns alltid någon som gör det billigare, skojade Yngve tillbaka.
De skrattade och njöt av den goda fiskfilén. De rökte cigarr till kaffet. Snart var de tillbaka på kontoret och che­fen frågade:
Vad ska du göra nu?
Jag ska städa ur min servicebil och lämna in verktygen, svarade Yngve. Var det något annat?
Nä, jag tänkte bara att du kunde fixa besiktningsan­märkningarna på bastujobbet där du bor .. , försökte che­fen så mjukt han kunde. Innan du lägger av för gott, he, he. Det skulle vara gjort för en vecka sedan, som vanligt, konstaterade han trött.
Hur mycket är det då? undrade Yngve, något irriterad. Det var så typiskt. Han lugnade sig när han insåg att det bara var en signallampa som skulle monteras och kopp­las in. Han tackade för lunchen och tog lådan med lampa och tillhörande kabel. Detta klarade han med sina privata verktyg, så eftermiddagen kunde följa plan, som man sade i branschen.
Ska du inte med ut ikväll? frågade två av de yngre mon­törerna Yngve när han kom ut i verkstaden. Du kan ju fira riktigt. Tänk att få slippa slava under bossen längre. Gott va?
Yngve flinade brett och nöjde sig med att nicka.
Nä, men vad säger du? Häng med till baren och sänk några rediga!
Grabbarna var påstridiga. Yngve var omtyckt i de flesta läger bland grabbarna. Han tvekade några sekunder, men nickade sedan. Han hade visserligen tänkt hämta tillbaka ett par skor i morgon. Eftersom han var ensamstående, sedan Marias plötsligt död i en bilolycka för tre år sedan, hade han bara sig själv att ta hänsyn till. Sorgen hade varit hemsk tung och försatt honom i en existentiell kris. Det var först det senaste året som han hade börjat leva på rik­tigt igen.
Okej, jag kommer! bekräftade han. Vilken tid?
De kom överens om att vid 8-tiden blev bra och så åter­gick de till sina arbetsuppgifter.
Hjördis steg av bussen två hållplatser innan den vanliga.
Hon hade för en gångs skull gått från jobbet före sina kol­legor. Allt var klappat och klart med budgeten och chefen var nöjd.
Stick iväg med dig nu och sköt om din förkylning, sade han uppmanande samtidigt som han strök henne på kin­den med baksidan av handen.
Hon hoppade över rabatten in på varuhusets parkering och koncentrerade sig på inköpslisten, glömd på köksbor­det, men biokemiskt lagrad någonstans mellan öronen. Det blev naturligtvis en överfull varuvagn som Hjördis till slut nådde kassorna med. Hon bytte några ord med kassörskan, som hon var lite bekant med, och fick syn på sin väninna Helene två kassor bort. Hon var nästan klar verkade det som och Hjördis hojtade på henne.
Helene! Kom och hjälp mig att packa!

Helene snurrade runt och lyste upp när hon såg Hjördis vifta med Ica-kortet.
De hjälptes åt med Hjördis varor, skrattade och småpra­tade om ingenting, men när de var klara kunde Helene inte hålla sig längre.
Vad du verkar uppåt. Har du träffat någon?
Hon granskade varje tecken till bekräftelse i Hjördis gestalt med stora ögon och ett brett leende på läpparna.
Träffat och träffat. Man kan väl säga att jag fick en välbehövlig behandling mot min förkylning. Faktum är att jag tänkte ringa dig och lämna återbud till i morgon, så hängig som jag kände mig igår, svarade Hjördis, men Helene kände henne för väl för att låta detta passera.
Nu ska vi inte försöka byta ämne. Vem har du träffat?
Är det någon jag känner? Är han snygg? Var bor han?
Helen var full av nyfikenhet. Själv var hon lyckligt gift med Erik och hade tre barn.
Vänta tills vi kommit ut. Jag vill inte att hela stan ska veta hur jag botar förkylningar, väste Hjördis, låtsat för­bannat.
På vägen till Helenes bil berättade Hjördis i korta orda-_ lag om vad som hänt på torsdagskvällen. Tur att hon träf­fade henne förresten. Det hade blivit riktigt tungt att släpa hem kassarna, även om hon tagit bussen.
Du är inte klok! utbrast Helene förtjust. Hur kunde du vara så himla cool? Jag hade smitit in i sovrummet och bytt om snabbt som ögat, fortsatte hon exalterat.
De gick igenom varje minut av gårdagens händelseför­lopp under den korta bilturen till Hjördis lägenhet. Helene bubblade av nyfikenhet och spänning.
Hur ska du gå vidare med detta? Frågade hon medan hon hjälpte Hjördis upp med kassarna.
Hjördis svarade inte utan nöjde sig med ett förtroligt leende och insåg att det skulle bil svårt att bli av med väninnan nu.
Jag hade gärna bjudit på fika, sa hon, men jag måste ta hand om matvarorna, städa badrummet och ta hand om tvätten, log hon ursäktande,
De skiljdes efter att ha kramat om varandra. Vi ses i morgon! sa de i munnen på varandra.
De hade bokat bord på ett danspalats där Thorleifs var dragplåster för lördagskvällen, Ett par gånger om året brukade Hjördis och hennes väninnor gå ut och dansa. Hon älskade det. Det kanske inte var så finkulturellt, men har man rytmen i blodet så har man. Badrummet såg vis­serligen ut som ett bombnedslag, men Hjördis tänkte på annat medan hon plockade in mjölk och bröd med mera i kylskåp och skafferi. Hon längtade efter att få använda solariet i källaren.
Då kunde jag slappna av riktigt och kanske sova en stund, tänkte hon. “Klartecken från vicevärden”, vad var det? Så vitt hon visste var ingen ny vicevärd tillsatt efter den gamles frånfälle i september.
Hon packade sin strandbag och tassade ner till källar­korridoren. Väl inne i det ombyggda utrymmet tog hon sig en ordentlig titt på resultatet. Duschen var helfräsch med kakel och klinker, termostatblandare och dusch, både från tak och med handdusch. Bastun hade plats för cir­ka fem personer och luktade inbjudande gott av nytt trä. Solariet var bara av typ nerfällbar överdel, men britsen såg bekväm ut. Hjördis låste dörren om sig och klädde av sig allt utom trosorna. Hon plockade fram freestylen, som var matad med 70- och 80-talslåtar. Hon satte på sig spe­cialglasögonen, pluggade in öronsnäckorna och lade sig på rygg för de första 25 minuterna av njutning. Ingenting hände. Det kostade 50 kronor i timmen kunde hon läsa på skylten invid myntinkastet. Tre guldtior senare kunde hon känna värmen börja sprida sig i kroppen.
Yngve stannade till på bostadsbolagets kontor på vägen hem. Han kvitterade ut en ansenlig nyckelknippa, trots att många av dörrarna nu var försedda med kodlås. Han hade lämnat sin firmabil och utnyttjade apostlahästarna.

Det är fredag och klockan är snart fyra, sa bolagets VD.
Kan jag inte ta bjuda på en whiskey och önska dig väl­kommen? frågade han och ställde fram två glas och en inge! Malt.
De kände varandra sedan innan och Yngve tyckte bra om honom.
Uh jag har en grej kvar att göra, sa Yngve, men en kan jag väl ta, för sällskaps skull, tillade han.
De skålade och såg fram emot ett ömsesidigt gott arbets­förhållande.
Väl hemma i lägenheten tog Yngve med sig de nödvän­diga verktygen ner i källaren.
Han öppnade trapphusdörren och steg in i den mörka korridoren. Innan han hann trycka på ljusknappen, for det genom hans hjärna hur besynnerligt det var att ljus kontu­rerade dörren till solariet och bastun. Ingen borde vara där nu. Han hade ju satt upp anslag redan igår, Någon nyfi­ken hyresgäst hade väl glömt att släcka. Yngve kände på handtaget. Det var låst. Han öppnade med huvudnyckeln och steg in. Till vänster på väggen satt mycket riktigt sig­nallampans kopplingsplint och håltagning ovanför dörren var redan klart. Han fokuserade på uppgiften och började montera attiraljerna han hade med sig.
Hjördis vände sig på mage och lade sig till rätta igen.
Yngve hejdade sig mitt i en skruvdragning och kände sig plötsligt inte ensam längre. Vad tusan! Är det någon här? tänkte han och kikade in bakom det draperi som omgav solariet. Han studsade tillbaka och tankarna virvlade i hans skalle. Var det inte tjejen som han hade träffat igår kväll?
Hjärtat klappade i otakt. Han blev torr i munnen. Han var tvungen att ta en andra titt. Jovisst var det hon. Nu var hon ute och seglade! Trampade på mycket tunn is! Alla triumf låg i hans hand. Hur skulle han spela sina kort? En sak var klar. Hämnden skulle bli ljuv för den svin­kalla promenaden över stenplattorna. Yngve drog åt sig en av handdukarna från stolen innanför skynket, gick in i duschen och dränkte den med kallt vatten. Han vred ur den lite och smög tillbaka mot den musikdöva kvinnan på britsen bakom draperiet. Han vek det åt sidan en bit och kastade den iskalla handduken över Hjördis fötter.
Yngve hörde vrålet medan han retirerade in i bastun för att gömma sig.
Hjördis hade precis slumrat in till tonerna av en Abba­låt då någonting kallt och tungt landade på nedre delen av benen och fötterna. Hon skrek rakt ut i full skräck. Någon fanns där på andra sidan draperiet med onda avsikter. Hon var inställd på att kämpa för sitt liv och slog armbågen i lysrören medan hon vred sig runt till försvar. Ett av dem lossnade ur sina hållare och landade över henne. Sladden till freestylen blev för kort och öronsnäckorna åkte ur.
Aj, som fasen! skrek Hjördis, när det heta röret svedde vänstersidan av ryggen.
Hon for upp och ryckte åt sig en handduk att skyla sig med. Inte ett ljud hördes, förutom hennes forcerade and­hämtning. Hon fattade mod till sig och drog undan dra­periet helt. Inte en levande själ uppenbarade sig. Däremot uppfattade hon lite verktyg och sladdar som låg på bänken innanför dörren. Hon lugnade sig något och vänstra hjärn­halvan tog kommandot. Han gömmer sig någonstans, den där smygfluktaren, tänkte hon.
Kom nu fram med en gång, annars ringer jag polisen från min mobiltelefon! utbrast hon och rotade efter en i bagen.
Hjördis var i själva verket så rädd att hon skakade i hela kroppen. Hon såg bastudörren gå upp.
Buh! Nu blev du rädd va? sa han föga övertygande.
Var det du, din idiot! skrek Hjördis och slog med båda knytnävarna mot hans bringa så att handduken for i gol­vet. Jag blev ju jätterädd. Fattar du inte det?
Yngve fångade in hennes armar och låste dem på ryg­gen. Han drog henne till sig och viskade:

Förlåt, förlåt, förlåt i hennes öra.
Han kysste henne på kinden, ögonlocken och nästippen medan Hjördis kämpade för att komma loss och fortsatte förebrå honom för upptåget. Det övergick i gråt och Yng­ve försökte trösta henne genom att sakta vagga fram och tillbaka och stryka hennes hår. En hand räckte för att hålla henne i schack.
Jag kunde inte låta bli, sa han till slut. Du får inte använda det här ännu, det vet du, och jag hade faktiskt ett uppdrag att utföra också, förutom att straffa dig, fortsatte Yngve med mjuk röst.
Han kysste henne på munnen, men utan respons.
Släpp mig! Det gör ont i armarna, hulkade Hjördis. Okej, men då får du lova att sluta slåss, sa Yngve och
kikade över hennes axel.
Solariet var fortfarande på. Han släppte taget om henne, stängde av det, fällde upp det helt och monterade tillbaka lysröret som lossnat.
Om du lägger dig på britsen, så ska jag undersöka hur det gick med din rygg. Det är det minsta jag kan göra, erbjöd han sig.
Under tiden hade Hjördis plockat upp handduken och snott den om sig. Andningen var nästan normal nu. Hon synade sin antagonist medan han grejade solariet. Hon såg att han hade verktygsbälte på sig. Talade han sanning? Var han verkligen elektriker?
Hjördis sneglade på grejerna på bänken vid dörren och insåg att sammanträffandet kunde vara en slump. Hon grävde fram en pappersnäsduk ur bagen och snöt sig.
Flytta dig och försök inget! sa hon medan hon makade sig på plats. Du kan ta flaskan med “After Sun” i bagen. Det kyler lite, upplyste Hjördis.
Yngve häktade av sig verktygsbältet, hittade plastflas­kan, böjde sig ner och blåste lite på det rosa, knappt skönj­bara, märket strax nedanför vänster skulderblad.
Såja, nu ska vi se här, sa han med tröstande stämma och smorde på lite lotion.
Han fortsatte dutta på kräm och masserade hennes axlar och nacke, skulderblad och ländrygg. Han strök hennes armar och längs sidorna. Hjördis höll tyst och lät bara undslippa sig ett:
Mmm …
Han fortsatte att massera och· smeka hennes rygg, men Baresi hade vaknat till liv mellan benen och han planerade ett utvidgat område för sina händers vandring. Det var Maria som träffande hade uppkallat hans stolthet efter, fot­bollsspelaren i Milan, Franco Baresi. Han var inte så lång, men med god teknik och en strålande placeringsförmåga. Han log vid tanken och drog försiktigt ned trosorna över stjärten på henne. Han väntade sig protester, men Hjördis lyfte bara en aning på bäckenet så det gick lättare att få dem av helt. Utsikten för Yngve var stimulerande. Han fortsatte sin helande verksamhet över rumpa och lår, över vader och fotsulor. Det ryckte lite i foten då han sög på hennes tår, men i övrigt verkade hon inte särskilt kittlig. Baresi var hård, kamplysten och full av förväntan. Han upprepade manövern och plötsligt vände sig Hjördis om och satte sig på britskanten.
Jag måste ha något att dricka, sa hon och hivade upp en ‘Kaktus Lime” ur bagen. Vill du ha? frågade hon efter ett par klunkar.
Yngve satte sig vid sidan om henne och tog tacksamt emot läsken.
Är det inte säkrast att ta framsidan också? föreslog han med ett skevt litet leende.
Inte om du fortsättningsvis ska vara påklädd. Det är inte rättvist, svarade Hjördis och kände ilningar i underlivet när hon synade honom mellan benen.
Nä, det är en rimlig begäran, sa Yngve och gnolade på ledmotivet från deckarserien Perry Mason, medan han reste sig upp och överdrivet långsamt drog av sig T-shir­ten, jeansen och strumporna. Kalsingarna fick vara kvar.
Så nu får patienten lägga sig ner för fortsatt behandling, skyndade han sig att parodiera med radioröst från 40-talet, innan hon kom med invändningar.
Hjördis skrattade och lade sig på rygg med slutna ögon.
Han var visst lite tokig den där.
Plötsligt slog det henne att hon inte visste ett skvatt om den person som hon för andra gången inlåtit sig i sexle­kar med. Hon förträngde snabbt den sociala ångesten när Yngves varma, grova händer försåg henne med underbart sinnliga hudreaktioner. Han stod på knä och bearbetade varje del, varje skrymsle av hennes kropp. Hjördis anda­des stötvis och gnydde åt “tortyren”, men längtade efter mer nu.
Jag vill ha dig, väste hon med oigenkännlig röst och Yngve drog ner henne från britsen så att också hon blev knästående, men med armar och händer kvar på britsen.
Hela Yngves underliv smärtade av ståndet och den återhållna utlösningen. Han drog ner underbyxorna och med finess som en neanderthalare, rände han in i henne bakifrån. Efter ett par brutala stötar med sina händer på hennes axlar, sökte han brösten och knådade dem. Tem­pot blev något lugnare och därmed skönare och äntligen kunde hans vulkan få utbrott. Yngves vrål var närmast djuriskt. Hjördis var också nära nu. Hon backade upp från britsen, fattade hans hand och förde ner den mellan sina ben.
Hjälp mig lite! bad hon nästan viskande och Yngve var inte sen att hörsamma vädjandet.
Det behövdes inte mycket beröring i det området förrän han kände hur hon kom.
Hjördis satt kvar i Yngves knä och njöt av hans nafsande kyssar i nacken och varsamma smekningar när dörren ut till korridoren öppnades. De hade inte hört när dörren till trapphuset öppnats och än mindre att någon gått i trap­pan.

Sekunden därefter stod fru Larsson i öppningen med armarna i kors. Hur länge hon varit i korridoren med öro­nen på helspänn, visste bara hon själv, men redan halvfem hade hon fått reda på av bostadsbolaget, att den nye vice­värden höll på med monteringsarbete i källaren.
Det var inte en lysande upptakt för en vicevärd … att bli ertappad med en hyresgäst som är föremål för uppre­pade klagomål och dessutom tydligen ignorerat det fak­tum att ingen fick använda rekreationsrummet förrän allt var klart. Skandal är vad det är, utbrast hon och vände på klacken.
Hon lät dörren stå öppen och de hörde henne prata för sig själv. När hon kom till trapphusdörren vände hon sig om och gastade:
Ni förstår väl, att jag ser mig tvungen att anmäla detta till förvaltaren.
Yngve och Hjördis hörde hennes bestämda steg eka i källartrappan. Så gick dörren igen och det blev nästan tyst. Bette Midler sjöng “Beast of Burden” någonstans nere vid golvet.

Hyresgästen

DåligNjaBraHelt okayWohooo! (Inga röster ännu)

 

Kommentarer inaktiverade.